Nästan ett år sen jag skrev. Man kan säga att mitt uppe i livet, med kbt, behandlingar av Malte, skola och jobb så gick det bara sakta utför. Det blev akut tider till läkaren för att justera mediciner, lägga terapin på hyllan och bara fokusera på att hålla huvudet ovanför vattenytan och klara av skolan. Jag har en viss förmåga att tro att jag är oövervinnlig när det går bra för mig, då ångar jag på som ett ånglok utan att stanna upp en enda sekund och känna efter. Oftast slutar det med en ordentlig krasch och att jag ligger i tusen bitar på marken. Det har ju hänt förut och uppenbarligen så lär jag mig inte. Blir irriterad i efterhand att jag inte lyssnat på kroppen när det börjat bli för mycket för mig, för det är så himla svårt att komma tillbaka igen, lappa ihop mig igen. Det tar tid som jag inte har, kostar så mycket av både mig och alla i min närhet när jag går in i min bubbla. Men, sakta men säkert hoppas jag att jag är på väg tillbaka igen.